Diskriminering är ett fult ord. Den som slår upp ordet i SAOL kan läsa: ”Orättvis behandling av viss (minoritets)grupp i ett samhälle.”
Politik handlar ju om att försöka besvara frågan om hur vi skapar ett gott samhälle. Rättvisa är då den förmodligen främsta dygden, så bekämpandet av diskriminering är självklart viktigt.
Politiken verkar genom lagstiftning, så hur ser det ut med lagstiftningen på området i nuläget? Tja, vi har en diskrimineringslagstiftning. Den skyddar vissa minoritetsgrupper.
För närvarande formulerar lagen sju diskrimineringsgrunder; etnisk tillhörighet, kön, könsuttryck, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning och ”religion eller annan trosuppfattning” (som väl mer kärnfullt hade kunnat heta ”livsåskådning”?).
Lagen skiljer på direkt och indirekt diskriminering, där indirekt diskriminering är att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som förvisso framstår som neutralt, men som kan komma att särskilt missgynna någon av de grupper som lagen angår, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. För att få ta körkort (eller köra spårvagn) måste man kunna se, vilket alltså inte är att betrakta som indirekt diskriminering av synskadade.
Denna lag rimmar nog ganska väl med det allmänna rättsmedvetandet och jag tänkte resonera lite kring vad som gör den rimlig och i förlängningen om vad som skulle göra den rimligare.
För det första verkar det som att de grupper som skyddas i hög grad har medfödda och opåverkbara egenskaper. Jag skriver ”hög grad” eftersom vissa av dessa egenskaper uppenbart är påverkbara i någon mån. Även om vi ”föds in i” en religion, ett normsystem där könsroller ingår och kan ha medfödda funktionsnedsättningar (inklusive sådana som gör det svårt att veta vilket kön man har), så vill jag hävda att livsåskådning, könsuttryck och i många fall funktionsgrad går att påverka genom livet, till skillnad från exempelvis etnisk tillhörighet. Frågan om huruvida man bör eller bör behöva göra det är än mer komplex. Som sekulär humanist kan jag absolut tycka att alla bör sluta med religion, men absolut inte att någon bör behöva göra det generellt. Det skulle i så fall vara om man insisterar på en tolkning som inte är förenlig med ett civiliserat samhälle, men då är beteendet förhoppningsvis också kriminaliserat.
Det andra vi kan säga om egenskaperna som skyddas av lagen är att vi tänker att de borde vara ovidkommande. De är egenskaper som generellt sett inte påverkar förmågan att nå något syfte som det allmänna rimligen kan tänkas ha. Återigen kan jag ha vissa invändningar mot om detta gäller för ett så brett begrepp som religion. Förmodligen antas här religion som hålls strikt privat, men det kan ju inte sägas om alla religiösa tolkningar.
Så, sammanfattningsvis vill vi inte bli bedömda utifrån ovidkommande egenskaper som vi dessutom inte kan ändra på. Om detta resonemang stämmer borde det troligen finnas fler diskrimineringsgrunder. Lagen kanske då skulle bli otymplig, men den kanske går att vända på istället? Vad är det egentligen vi vill bli bedömda utefter?
Det enkla svaret är: Kompetens.
Kompetens som samlingsbegrepp för kunskap, färdighet och omdöme. Abstrakt, men kärnfullt. Kompetens är den enda legitima och sakliga grunden för att skilja på människor i en formell kontext.
Detta har också varit centralt i offentlig förvaltning sedan länge. I vår grundlag står exempelvis att statliga tjänster ska tillsättas utifrån ”förtjänst och skicklighet”. Detta är inte bara för att förhindra korruption där tjänster tillsätts utifrån personliga kontakter, gentjänster osv, utan även just för att motverka diskriminering (alternativt kan man beskriva diskriminering som en form av korruption).
Skulle vi kunna tänka oss en diskrimineringslagstiftning som var formulerad så pass generellt att den helt enkelt fastslog att all särbehandling som inte kommer an på kompetens är olaglig? Jag är inte jurist, så jag kan inte riktigt säga vad den juridiska skillnaden skulle bli, men jag tänker att det vore filosofiskt tilltalande.
Och så en tanke om åldersdiskriminering. Direkt åldersdiskriminering sker dagligen i samhället med olika åldersgränser som vi satt upp för det ena och det andra. Ta bara en så grundläggande sak som att vi blir myndiga vid en viss ålder. Vi brukar räkna år 1921 som året Sverige blev en ”fullvärdig demokrati” eftersom kvinnor då fick rösträtt. Det var naturligtvis ett enormt viktigt steg, men kan vi verkligen hävda att vi har ”fri och lika” rösträtt när vi fortfarande använder en vedertagen diskrimineringsgrund som ålder för att avgöra vem som är myndig eller ej?
Ett möjligt svar är att ålder kan ses som ett proxy-mått för kompetens, kanske särskilt i den mer svårdefinierade delen som handlar om omdöme. Det skulle kunna tänkas vara synonymt med ”mognad” som vi ju tänker på som något som sker med tiden. Det är ju denna mognad som vi egentligen tänker oss behövs för att vara myndiga. Annars hade vi inte behövt ha någon myndighetsålder över huvud taget. För att vara myndig och autonom måste man kunna fatta beslut och göra val, vilket kräver en viss kompetens.
Ålder är lättare att mäta än kompetens. Ålder, mätt i hela, jämna år, är tydligare och lättare att definiera än att försöka sig på att formulera vilken kompetens som vore skälig att kräva för det ena eller det andra och sedan utvärdera den hos varje individ.
Men att något är lättare och mer effektivt är egentligen sekundärt om något är uppenbart orättvist. Anledningen till att det ändå accepteras i den utsträckning det gör är nog att det inte gått att se något alternativt förfarande som vore bättre.
Jag har dock en tanke om vad det skulle kunna vara, nämligen godkända betyg i grundskolan. Skolans krav ska vara lika för alla och utvärderas rättssäkert utan diskriminering. Godkända skolbetyg är ett direkt mått på kompetens, om än kanske inte just den mognad och det omdöme som vi tänker krävs för komplexa beslut. I vilket fall är nog skolbetyg ett bättre proxy-mått på mognad än vad kronologisk ålder är.
Det skulle ge incitament för skolan att fokusera mer på att göra var och en av oss till mogna och autonoma medborgare, snarare än, för att raljera en aning, produktiva kuggar i samhällsmaskineriet.
Det finns invändningar mot detta resonemang och jag tänkte bemöta några av dem.
Det första handlar om att betygen i praktiken inte är rättssäkra och alla faktiskt inte bedöms på lika villkor. Jag håller med om det och att det är något som omöjliggör införandet av denna ordning i nuläget. Det är dock ett separat problem som det finns anledning att rätta till i alla fall. Om det går att hitta en tillfredsställande lösning på detta, exempelvis genom att betyg sätts genom anonymiserade och centralt rättade nationella prov, då finns det teoretiskt en väg framåt.
En annan invändning handlar om att denna typ av kunskapskrav vore indirekt diskriminering mot personer med funktionsnedsättning med begåvningsnivåer som gör att de aldrig kan uppnå godkända skolbetyg. Med hänvisning till ovan där jag citerade vad lagen säger om indirekt diskriminering skulle detta komma an på huruvida ”bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet”.
Någon typ av myndighetsgräns anses nog i allmänhet berättigat, även om det såklart kan diskuteras. Om vi då väljer kompetens istället för ålder så blir det nödvändigt att utvärdera den, och då blir skolan naturligtvis den mest lämpliga aktören, eftersom kunskapsutvärdering än något vi är vana vid att underkasta oss där.
Den tredje och kanske svåraste invändningen är att detta förfarande frångår principen med presumtiv inkludering, som anses viktig för att det ska anses råda ”fri och lika” rösträtt. Den bygger på att det inte anses som en ”motprestation” att uppnå en viss ålder. Alla kan förväntas göra det (dödligheten i åldersgruppen 0-18 år är bara 0,4%) och därmed bli myndiga, medan krav på motprestationer, såsom att ha gjort militärtjänst eller att kunna försörja sig själv, inte anses förenligt med principen.
Den presumtiva inkluderingen förefaller vara en god princip. Risken med kriterier är att de politiseras och används av de styrande för att kunna hålla sig kvar vid makten. Men det finns mycket som kan politiseras och det finns andra medel mot det. Ett sådant är att förändringar på området måste ske med kvalificerad i stället för enkel majoritet, exempelvis. Jag ser heller inget hinder för att det blir en medborgerlig rättighet att få uppvisa godkända kunskaper, varför inte från födseln? Då skulle man istället kunna se det som att man är presumtivt inkluderad från födseln, men exkluderas om ens kunskaper blivit underkända (eller inte kunnat uppvisas).
I praktiken skulle hur som helst långt fler personer vara myndiga med denna ordning vid varje given tidpunkt jämfört med idag och därmed vara inkluderade, presumtivt eller ej.
En sista invändning jag hört är att vissa ju aldrig kommer att kunna bli myndiga, främst då personer med mer påtagliga intellektuella funktionsnedsättningar (0,3% av befolkningen har en grav-måttlig intellektuell funktionsnedsättning). Återigen har man då åldern i fokus och ”aldrig” är, så att säga, en lång tid i ett liv, medan 18 år ändå är en begränsad sådan.
Men kanske är detta helt i sin ordning? Det kommer bero på kraven som ställs för godkända skolbetyg och på hur samhället behandlar omyndiga. I vårt rättsmedvetande ligger att vi ser extra till barns behov, och det av samma anledning som de inte är myndiga.
Detta tänk måste då även gälla omyndiga oavsett ålder och vi bör alltså fråga oss vilken ordning som gagnar de omyndiga mest. Det borde vara uppenbart att det kan vara en björntjänst att, med hänvisning till att någon är över 18 år, anse att denne borde kunna klara sig själv fastän kompetens för detta saknas.
Detta rörde nu främst själva rättvisefrågan kring gränsdragningen i frågan om myndighet utifrån resonemang om diskriminering. Mer om vilka praktiska fördelar som skulle uppnås av att myndighet uppnåddes på basen av kompetens istället för ålder ska jag återkomma. Under tiden är jag nyfiken på synpunkter på mina resonemang, gärna från någon med större insikter i diskrimineringslagstiftningen.