Nu är det snart dags att ge sig in i samhällsdebatten med medvetandevärdesprincipen i högsta hugg, men först ett inlägg i debatten om debatten. Samhällsdebatten kan föras på många mer eller mindre civiliserade sätt och orden, argumenten som vi använder oss utav är de medel med vilka vi når våra mål. Men det är inte ändamålen som helgar medlen, det är medlen som på riktigt avslöjar avsändarens ändamål. Därför tar vi inte till vilka medel som helst och även i vår användning av ord har vi en strävan efter de goda argumenten. Men vilka är det och vad kännetecknar dem?
Ett förslag till att besvara den frågan, som jag upptäckt att jag instämmer med, finner vi i Grahams Oenighetshierarki, illustrerad ovan, och jag vill gärna veta vad andra tycker om den och om några andra varianter finns. Detta inlägg är tungt inspirerat (närmast ett plagiat) av denna bloggpost från The Mind Collection.
Författaren Paul Graham har i denna modell klassificerat olika nivåer av argumentation från ”dåliga” till ”bra”. I praktiken kan vi ju alla ta till argument från alla dessa nivåer beroende på dagsform, men i bästa fall finns det väl en strävan mot att använda ”bra” argument, så då måste vi ju också vara överens om vilka de är. Graham föreslår följande nivåer:
Nivå 0: Tillmälen
Det lär ha varit Sigmund Freud som skrev att ”den som var först med att skjuta en förolämpning, istället för en pil, mot sin fiende var civilisationens grundare”.
Vi rör oss alltså här något snäpp över våldet (som kanske kan kallas nivå -1?) och tillmälen föreslås här som det mest oartikulerade sättet att visa oenighet. Inte desto mindre är det kanske det allra vanligaste?
Den största fördelen med att uttrycka oenighet på detta vis är att det är energisparande. Med bara ett eller kanske några enkla och klatschiga ord (eller varför inte en rolig meme?) har vi effektivt diskvalificerat, både vad vår meningsmotståndare sa, hur det sas och inte minst denna idiot till meningsmotståndare som sa det.
En annan egenskap för tillmälen är att de ger utlopp för affekt. För visst känns det bra när vi har hittat, och häver ur oss, ett riktigt passande ord för den där idioten som inte kan resonera ordentligt? Rent retoriskt kan det därför hjälpa till med ”patos”, lidelse, till budskapet.
Det är inte alltid helt lätt att identifiera ett tillmäle i en debatt då det kan maskeras av att orden i sig uppfattas som fina och sofistikerade. Att kalla motståndaren för en nihilistisk, misantrop imbecill är dock lika mycket av ett tillmäle som ett mer simpelt och vardagligt tönt.
Problemet är ju att detta inte säger någonting om riktigheten i motståndarens argument i sig. Personen skulle kunna vara en nihilistisk, misantrop imbecill, men fortfarande råka ha rätt just denna gång.
Nivå 1: Ad-hominem
Ad-hominem är latin och betyder ”till människan”, vilket syftar på att argumentet går ut på att attackera och försöka diskvalificera den som framför ett budskap, snarare än budskapet i sig. Retoriskt pratar vi här om att skada motståndarens ”ethos”, trovärdighet.
Fördelarna med denna typ av argumentation liknar också tillmälenas. Varför bemöda sig med att väga argument för eller emot när alla ansträngningar från meningsmotståndaren kan göras värdelösa genom att hitta rätt sätt att avfärda denne? Vi kan avfärda baserat på allt möjligt; association till någon typ av gruppidentitet, fysiskt utseende, bakgrund och, om sådan skulle bli tillgänglig genom något dataintrång, varför inte personens sökhistorik? Ofta försöker den som använder dessa argument göra gällande att något av allt detta visar på meningsmotståndarens bristande kompetens inklusive moralisk sådan. Ironiskt nog hade ju ett annat sätt att avgöra personens kompetens kunnat vara att se till dennes argument i sig, men det kan man alltså bekvämt slippa på detta vis.
Ad-hominem-argument kan även de komma i former som gör att vi inte ser dem som så problematiska, eller som har andra funktioner än att argumentera, såsom olika former av humor, exempelvis enklare former av satir eller nidbilder.
Nivå 2: Reagera på tonläget
När vi rört oss upp till denna nivå börjar våra argument faktiskt att handla om den andres argument, men snarare än att fokusera på substansen och vilken poäng de skulle kunna ha, tar vi i stället fasta på hur motståndarens argument framfördes. Var vederbörande kanske för hård i tonen? Var det kanske någon som kände sig kränkt av hur det sades? Aja baja, så får man inte göra, även om man har rätt i sak.
Motdraget mot denna nivå, och de två föregående, är att benämna det som sker; att poängtera att inget av detta handlar om sakfrågan, borde vara ovidkommande, och be meningsmotståndaren att fokusera på poängen i argumenten (som naturligtvis också ska finnas där).
Nivå 3: Avfärdande
På denna nivå börjar argumenten att handla om sakfrågan, substansen och poängen som den andre vill framföra. Med ett avfärdande kan man förneka den andre utan att motivera sig.
Vi känner självklart bäst igen detta från Monti Pythons suveräna sketch ”Argument Clinic”.
Här poängteras av Michael Palin att ”argumentation är en intellektuell process, medan avfärdande bara är en automatiskt motsägning av det den andre sa”.
Till vilket John Cleese svarar ”Nej, det är det inte”.
Jo, det är det. Faktiskt.
Här kan vara värt att nämna vad som kommit att kallas ”Hitchens rakkniv”, Christopher Hitchens version av Occams rakkniv, som han formulerade som att ”det som hävdas utan stöd kan också avfärdas utan stöd”. Men som tur är går det oftast relativt enkelt att, om man så vill (vilket man vill), med ett nyfiket ”hur så?” eller ”varför då?” hjälpa sin meningsmotståndare till nästa nivå.
Nivå 4: Motargument
Nu börjar det likna något. Här är det inte bara att den som argumenterar påstår något, utan påståendet styrks också av någon typ av resonemang eller källhänvisning. På denna nivå kan man faktiskt föra en debatt under vissa, osannolika förutsättningar. Det kräver att båda parter håller fokus i diskussionen och argumenterar om samma sak. Det är dock ganska vanligt att vi istället bygger upp halmdockor åt varandra, det vill säga avsiktligt misstolkar och bemöter därför med våra väl underbyggda motargument, en poäng som inte alls var den ursprungliga.
”-Sockervadd är hälsosamt, det smakar gott och ingen har någonsin dött av det. -Nej, för det är alldeles för dyrt, här är kvittot från mitt senaste köp” är ett meningsutbyte som tekniskt uppfyller kriterierna för att vara på nivå 5, men som ju i slutändan blir helt meningslöst eftersom parterna pratar förbi varann.
Vi måste då helt enkelt vidare till nästa nivå.
Nivå 5: Vederläggning
På denna nivå identifieras motståndarens misstag och anledningen till att de är just misstag förklaras. Man använder gärna den andres citat för att hålla fokus och försäkra sig om att det är just det som den andre sagt som man vederlägger. Här pratar vi inte förbi varandra utan har alltid samma fokusområde.
Och det finns alltid något att angripa i den andres argument. Kanske hittar vi en logisk lucka i den andres resonemang? Eller invändningar mot den data som presenteras?
Om vi åter tar påståendet ”sockervadd är hälsosamt, det smakar gott och ingen har dött av det” så kan vi ifrågasätta sambandet mellan hur hälsosamt något är och hur gott det är, eller så kan vi fråga hur vederbörande kan slå fast att ingen dött av det.
Man får här passa sig för att bli alltför pedantisk (inte minst jag själv). Om man finner nöje i den intellektuella övningen att upptäcka sprickor och angreppspunkter i den andres argument finns en risk att man slår ned på något mest för sakens skull. Det kommer som sagt alltid att finnas något att invända, och ibland kan sådant som förefaller vara detaljer faktiskt göra hela skillnaden, men om vi slår ned på alltför ovidkommande detaljer, hur fel de än blev, så kan vi kännas jobbiga att ha att göra med.
Och människor glömmer lättare vad du säger än hur du får dem att känna.
Nivå 6: Vederläggning av den centrala poängen
Nu är vi framme på högsta nivån i Grahams hierarki. Genom att förmå motståndaren att fokusera på det sakliga innehållet, på poängen vi vill få fram, genom att be den andre motivera sig och sedan med egen motivering vederlägga dennes argument har vi nu tagit oss hit.
Detta steg är klurigt. Det är svårt att vederlägga den andres centrala poäng när den andre inte själv riktigt har koll på vad det är. Här kan krävas att man hjälper sin motståndare med formuleringen av poängen innan man vederlägger den. Genom att vara uppmärksam på vad de olika argument som lags fram kretsar kring och genom att föreslå en karaktärisering av motståndarens poäng tills denne håller med om att ni har samma bild av den, kan man duka bordet för att slutligen vederlägga även denna.
Eller så kommer man fram till att meningsmotståndaren faktiskt hade rätt i sin centrala poäng och din egen istället vederläggs med goda argument. Vad gör vi då?
Det är då det gäller att prestigelöst ge upp, glädja sig åt att man lärt sig något nytt och förtränga hur mycket man investerat i sin tidigare ståndpunkt.
Avslutande tankar
I boken ”Krigskonst” skriver Sun Tzu att ”all krigföring måste syfta mot fred”. På liknande sätt bör all oenighet stäva mot enighet. Som jag varit inne på handlar mycket av arbetet med att komma uppåt i Grahams hierarki om att hjälpa sin meningsmotståndare så att ni tillsammans kan nå samsyn i den centrala frågan. Den centrala frågan kan ha mycket abstrakt natur och därför vara svår för många att formulera. Vad är kunskap? Hur kan vi nå den? Vilken etisk princip är relevant och vilken har företräde över en annan?
Alla nivåer i Grahams hierarki har sin funktion och sin plats. Att diskvalificera en debattör för att den vid något tillfälle tar till retorik lägre ned i hierarkin är ett misstag. Skillnaden mellan en ”god” debattör och en ”ond” ligger för mig snarare åt vilket håll den strävar. Det är först när vi försöker hjälpa motståndaren upp i hierarkin som vi genom dennes reaktion kan se dess avsikt. Följer hen med uppåt eller försöker hen dra dig tillbaks ned? När vi påpekar att ett argument är osakligt och efterfrågar något sakligt, kan den andre gå med på det eller inte?
Vi får heller inte glömma Hanlons rakkniv; principen att tro gott om andra. ”Tillskriv ingen onda avsikter där okunskap duger som förklaring”. Kanske måste ni börja med debatten om debatten och bli överens om vad som är ett bra argument och vad som är ett dåligt? Det är trots allt svårt att få en gemensam riktning utan en gemensam karta och kompass, men efter att ha läst denna text har du förhoppningsvis i alla fall ett uppslag till just detta. Har du någon annan är jag idel öra.
Min egen centrala poäng ligger just i idén om sekulär humanism. Detta är för mig en mer central poäng än någon som de etablerade politiska ideologierna fokuserar på. Från denna går det enligt mig att härleda slutsatser som förespråkas av såväl liberalism, socialism respektive konservatism, något från alla, men inte allt från någon. Återstår för mig att förklara detta vidare mer i detalj någon annan gång.