I detta inlägg tänkte jag fortsätta resonemanget kring medvetandet och min tidigare formulerade Medvetandevärdesprincip genom att ge stöd för den syn på medvetandet som kunde skönjas från den texten.
Frågan om medvetandets karaktär var en som jag kom i kontakt med under läkarstudierna. Läkare tar hand om patienter som av en eller annan anledning blivit medvetslösa, försätter dem avsiktligt i medvetslöshet inför större operationer och lär sig gradera medvetandegrad, eller vakenhetsgrad, på olika vis. Det ter sig naturligt att de av oss som vill förstå vad det är vi gör också vill försöka förstå fenomenet medvetande på ett djupare plan.
Redan nu märker vi att vi måste hålla tungan rätt i mun. Medvetenhet och vakenhet. Vad är skillnaden?
Vi kan väl börja med att konstatera att allt detta verkar ha med hjärnan att göra. Hjärnan verkar vara substratet för medvetandet. Många förslag har framförts om vilka delar av hjärnan som är viktigast för medvetandet. Tanken har varit att om vi kan hitta en mindre del av hjärnan som vi kan slå ut och på så vis göra människor medvetslösa, så behöver vi inte slå ut exempelvis andningen, såsom vi gör när vi påverkar hela hjärnan med våra narkosmedel idag. Mig veterligen har vi dock inte funnit någon sådan enskild del av hjärnan som ansvarar för fenomenet medvetande.
Fenomenet vakenhet är en annan femma. Där har vi ganska bra koll på att det är det ”nätformiga”, retikulära nätverket i hjärnstammen som spelar en avgörande roll, än mer specifikt den ”uppåtgående”, ascenderande delen.
Vidare kan vi få lite tankenäring genom att studera ett av de märkligaste fenomenen inom medicinen: neglect. Kanske är det så märkligt just för att det har med medvetandet, som vi inte fullt förstår oss på, att göra. Patienter som av en eller annan anledning fått stora hjärnskador, inte minst involverande ”hjässloben”, parietalloben, men också andra skador, kan drabbas av detta tillstånd. Patienten ter sig då helt enkelt omedveten om, inte bara omgivningen, utan också sig själv. Personen har exempelvis fått en stor skada på höger sida i hjärnan och ter sig därefter omedveten om hela vänster sida av världen. Det är väsensskilt från skador på exempelvis syn-banor, från näthinnan till syncentra, som gör att patienten inte ser värden, eller på örat, hörselnerven eller tinningloben som gör att patienten inte hör världen på vänster sida. Alla dessa strukturer kan vara intakta, men patienten förefaller ändå inte kunna uppfatta att det existerar något där till vänster. Det kan till och med vara så att patienten inte uppfattar existensen av den egna vänstra armen. Ber man patienten rita streck över ett pappersark med andra streck, så att de blir kryss, kommer hen att ”kryssa” alla streck till höger om mittlinjen på pappret (om det är ett omfattande neglect, det kan också vara lite mindre omfattande varpå någon andel av sträcken längst till vänster förblir okryssade). Om man sedan poängterar för patienten att ”men du, här finns ju okryssade streck” så kommer patienten att kunna flytta sin uppmärksamhet något till vänster och (om talförmågan är intakt) utbrista ”nämen oj, det har du rätt i” och raskt kryssa över ytterligare hälften av strecken, de till höger om den nya mittlinjen, medan de till vänster förblir oupptäckta. Man kan också poängtera för dem att deras vänstra arm faktiskt hänger ihop med deras kropp utan att de för den sakens skull uppfattar den som en del av dem själva. Notera att patienterna allt genom detta kan vara helt klarvakna, men ändå uppvisa så pass allvarliga inskränkningar i vad vi skulle kunna kalla medvetandet. Konstigt värre, men sätter fingret på just skillnaden på vakenhet och medvetenhet.
Det är svårt att förhålla sig vetenskapligt till något så subjektivt som medvetandet. Att vara medvetande, alltså självmedvetande i ordets egentliga mening, är en helt och hållet subjektiv upplevelse. I alla fall som det ser ut när detta skrivs. Vem vet, någon typ av teknik kanske ändrar på det framöver? Att andra människor är medvetande, alltså att de också är självmedvetna såsom jag är, det är något vi kan gissa oss till, kanske till och med känna oss ganska säkra på, genom hur de beter sig, men ingenting vi kan veta säkert egentligen. Det gör det svårstuderat och mer ett föremål för filosofin än för vetenskapen.
Den gren inom medvetandefilosofin som har övertygat mig kallas epifenomenalism. Den argumenterar för att medvetandet i själva verket är ett epifenomen, det vill säga ett fenomen som är som en pålagring på andra fenomen, som ”kommer på köpet”. Dessa andra fenomen skulle då vara alla de kognitiva och perceptiva funktionerna i hjärnan.
Argumenten utgår från en hörnsten inom förståelsen för det biologiska: evolutionsteorin. Om vi vänder på antagandet och tänker oss att det skulle vara möjligt att ha alla de funktioner som hjärnan har, men vara utan medvetande… För det första, hur skulle det se ut? Vi kan då tänka oss människor som beter sig precis som vanligt; står, går, pratar, tänker, räknar ut saker och så vidare… men det är liksom ingen hemma. Det finns inget medvetande som upplever att alla dessa saker sker. Om människan skär sig i fingret, utropas ett ”AJ” och handen dras bort för att kommunicera sin smärta med andra och undvika vidare skada. I överlevnadssyfte. Men det finns inget medvetande där att uppleva smärtan av skadan. För en betraktare utifrån skulle det inte finnas någon som helst skillnad om det enda som saknades var ett subjektivt självmedvetande. För resten av universum skulle det inte finnas någon skillnad. Vari består då den evolutionära fördelen? Varför har inte evolutionen rationaliserat bort den? Helt enkelt för att det inte är ett fenomen i sig självt som kan rationaliseras bort, utan en automatisk produkt av alla delar som bygger upp det och därmed intimt sammankopplat med dessa. På samma vis är det att förvänta att det inte går att finna någon enskild del av hjärnan, stor eller liten, som kan sägas rymma hela medvetandet, det ligger del för del i alla hjärnans funktioner. Delar kan ta skada och försvinna och då ändras hela medvetandet, som i fallet neglect.
Dock: En mindre skada i ett område som är tätt packat med neuron som är i hög grad kopplad till andra områden i hjärnan, som exempelvis den centralt belägna thalamus, kan ge lika mycket besvär som en större skada längre ut i storhjärnan. Det antyder enligt mig att också komplexiteten är viktig. Adderande av en hjärnfunktion behöver inte verka linjärt, utan möjligen logaritmiskt, då den kan addera en dimension till alla de andra funktionerna.
Olika organismer kan ha olika hjärnfunktioner, men så länge det finns något vi skulle kunna kalla en hjärna bör vi ha anledning att tro att det finns ett medvetande där. Av något slag.
Det blev långt igen och jag märker att jag ändå inte besvarat de frågor jag började ställa i slutet av förra inlägget, även om svaret på frågan kring huruvida vi förlorar vårt värde när vi sover ju lite kan härledas till resonemanget här. Jag tror det helt enkelt får bli en triologi där jag nästa gång förhoppningsvis kan knyta ihop säcken. Ha det gott till dess!