Medvetandevärdesprincipen

I detta inlägg tänkte jag skriva lite mer om ett begrepp som jag tror att jag har hittat på själv: medvetandevärdesprincipen. Jag har i alla fall inte sett ordet som sådant i något annat sammanhang.

För mig började det med att jag för vad som måste ha varit cirka 20 år sedan, i högstadiet på en av datorerna i datasalen på Sturebyskolan, läste en kort text, skriven av någon kvinnlig docent i filosofi, som hade en titel som löd något i stil med ”Människovärdesprincipen – ett begrepp med svårigheter”. Då kom den ganska högt upp bland träffarna när man sökte på ”människovärdesprincipen”, men trots att jag letat fram den ett par-tre gånger under åren och kommer ihåg flera av formuleringarna i den har jag inte lyckats hitta den igen när jag nu skulle skriva om det här. Typiskt. Om någon som läser detta skulle lyckas hitta den får ni gärna skicka den till mig!

Det var en ganska kort text som inledde med att påpeka att människovärdesprincipen i grund och botten är en princip som utgår från religionen, närmare bestämt den judeo-kristna uppfattningen om att ”människan är skapad till guds avbild” och att varje människa har en immateriell, odödlig själ som efter kroppens död ska åter till gud. Människan är ju enligt skapelseberättelsen skapelsens krona och har blivit satt att bestämma över de andra varelserna. Utifrån denna uppfattning är det enkelt att se att människan har ett värde som varandes just människa och inte något annat, som exempelvis ett djur.

Denna uppfattning har ju under lång tid varit lika dominerande som alla andra delar av kristendomen i västvärlden under lång tid, men jag vill uppmärksamma hur det kunnat ta lite intressanta uttryck i populärkulturen för inte alltför länge sedan. Jag kommer ihåg när min lärare i svenska i gymnasiet noterade detta i samband med att hon talade om H.C. Andersens ”Den lilla sjöjungfrun”. Det gällde då den något mörkare originalhistorien (som ju sedan Disneyfierats och gjorts något muntrare) som alltså handlar om en sjöjungfru som förälskar sig i en människa. Sjöjungfrun i berättelsen förefaller ju lika tänkande och kännande som en människa, men är alltså att betrakta som ett djur, en best. Saknar själ. I berättelsen försöker hon få människan att älska henne tillbaks. Det går inte så bra och istället blir hon till skum. Men också till någon sorts luft-ande…? Av andra luft-andar får hon då veta att hon som luft-ande kan få en odödlig själ och på så vis få ett evigt liv med gud. Om trehundra år. Ungefär. Beror tydligen lite på om olika barn de stöter på lyder sina föräldrar eller inte. Men ändå! Det intressanta här är hur berättelsen lyfter fram betydelsen av själen. En evig odödlig själ. Det är det man vill ha, då bleknar allt annat.

Kontrasten blir tydlig när berättelsen handlar om en varelse som förefaller medvetande, men som ändå tänks sakna själ. Omvänt har ju tanken att djur saknar själ haft inverkan på uppfattning kring deras medvetande. Eller alltså, som man tänkt, brist på medvetande. Ingen själ, inget medvetande, inga bekymmer. I den absurd-roliga filmen ”I huvudet på John Malkovich”, från år 1999, vilket inte känns som så länge sedan…typ…kan man höra huvudrollen, den deprimerade marjonettdockespelaren Craig som har en chimpans som husdjur, förklara för denna chimpans hur lyckligt lottad han bör anse sig vara som inte har något medvetande att bli deprimerad i. Detta förefaller alltså inte vara ett av filmens ”skruvade” egenskaper, utan förefaller nog mest varit hur man tänkte om djur, och kanske fortfarande gör på sina håll.

Men om man nu inte tror på detta med en odödlig själ som lämnar kroppen och återvänder till gud? Om man tror att människan är ett djur bland andra, om än med vissa förmågor som är helt unika i djurvärlden, till exempel förmågan att hitta på historier om gudar och själar. Kan man då ställa sig bakom människovärdesprincipen? Vad är det som ger en människas liv ett inherent, okränkbart egenvärde? Ett egenvärde som inte går att sätta i relation till något annat, utan är absolut och oändligt i sig självt?

Här skulle jag bara rakt av vilja infoga en del av en text jag hittade istället för den jag letade efter, i skriften ”Varför människor har lika värde” av Roger Fjellström, men det skulle bli väl långt, så ni får leta upp den själva och kapitel 5. ”Människovärdets bas” (läs för all del hela, den var intressant). Här redogörs för några olika sätt att tänka kring detta historiskt. Jag lärde mig det fina ordet superveniensbas, med vilket menas den egenskap som ett värde är baserat på. Värdet är då supervenient på egenskapen i fråga. Jag tycker Fjellström både krånglar till det och snubblar lite på mållinjen i de följande kapitlen där han föreslår en egen, gullig, superveniensbas, att vara värd kärlek, men delvis är han inne på lite liknande resonemang som jag själv. Han nämner ordet medvetande i resonemanget och argumenterar inte emot James Rachels tanke om biografiskt liv som superveniensbas, utan kallar det istället ”ett förutsättningsvärde, i min terminologi”.

Nu då till ett tankeexperiment som jag stötte på under en etikkurs på läkarlinjen. Vi diskuterade dödshjälp och frågan var om livet är värt något för oss i sig självt. Ponera att en läkare ger dig beskedet att du har två år kvar att leva. Du vänjer dig vid tanken. Sedan kommer läkaren tillbaks och säger ”Goda nyheter! Jag hade lite fel. Om två år kommer du inte att dö. Istället kommer du att sjunka ned i en djup och irreversibel koma som kommer att vara i tio år. Sen kommer du att dö.”

Givet att du nu litar på läkaren (hen har ju redan gjort bort sig en gång) och inte på någon gud som lovat dig evigt liv, kommer du då att bli glad? Kanske inte särskilt. Detta vill illustrera att det vi tenderar att värdera själva är medvetet liv. Medvetslöshet kunde lika gärna vara detsamma som död. Irreversibel medvetslöshet alltså.

Så hur blir det ifall vi gör bara medvetande till superveniensbas? Eller snarast förmågan till lycka och lidande, preferenstillfredställelse (?), i ett medvetande (men det låter sig nog inte formuleras lika kärnfullt som princip). Vi sparar tankarna kring medvetandets natur till ett annat tillfälle och så hoppar jag direkt till att besvara min egen fråga som jag ser det.

Förmågan att ha en preferens, förmågan att lida eller inte i ett medvetande, inbegriper många levande varelser. Vi har inte samma preferenser, vi lider inte av samma saker, men det finns många gemensamma nämnare och medvetandet i sig är den gemensamma nämnaren som ger förutsättningar för det resterande. Människans förmåga till historieberättande gör att vi potentiellt kan känna lycka eller lidande utifrån en fantasy-roman, en samhällsdiskurs, en komplext formad förväntan om den avlägsna framtiden, på ett sätt som andra organismer, mig veterligen, inte kan. Det ger oss en särställning. Medvetandet är förutsättningen som också inbegriper djur, utvecklingsstörda och dementa, men inte hjärndöda människor eller embryon/foster. Genom att räkna med detta bredare perspektiv (eller låga ribba om man så vill), där även fiskens medvetande är ett medvetande, kan skillnaderna mellan människor ses som obetydliga och en likavärdesprincip oss emellan blir rimlig. Det förklarar också vår allmänt spridda uppfattning att man inte ska plåga djur. Detta liknar ju Peter Singers princip om ”lika beaktande av lika intressen” och förklarar möjligen också, såsom Fjellström efterfrågar, varför lycka och lidande ska vägas på samma sätt för alla: för att vi, utifrån hur vi ser på medvetande, inte har anledning att tro att lidande i sig skulle vara något annorlunda i det ena medvetande eller det andra, bara uppstå i olika situationer.

Det uppstår nog frågor av detta hos en del. Försvinner vårt värde när vi sover? Äter du kött? Detta är dock redan långt och jag märker att det föranleder en text om medvetandefilosofi härnäst. Tack för att du läste!